En liten uppsats om att vinna över sig själv

Men... Om jag inte handarbetar och inte bloggar och inte kokar sylt eller bakar... vad gör jag då? Tja, den senaste tiden har jag gjort det här... Och även om varken distans eller tider ser så imponerande ut vid en första titt så är jag så sjukt stolt över detta.

Till att börja med, jag har aldrig någonsin innan den 9:e juni 2011 sprungit mer än en kilometer i naturen. Ja, jag har nog aldrig sprungit mer än sisådär 500 meter heller, men där nånstans ligger det väl. På löpband har jag sprungit mer, om bandet varit helt platt. Men aldrig ute, på riktigt. Varken när jag gick i skolan och man skulle ut och kuta eller när jag själv tidigare fått något ryck att försöka motionera i skogen. Inte ens när jag gick på spinning flera gånger i veckan klarade jag av att springa. Jag sprang en liten bit, men sedan fick jag stanna och gå. Omöjligt. Något fel med andningen. Gick bara inte.

Sen har vi det här med foten. 2005 fick jag ont i stortåleden på ena foten. Jag gick med det länge och sökte sedan vård. Fick olika varianter av inflammationsdämpande och smärtstillande. Röntgades och inget hittades. Sedan minns jag inte alla vändor. Jag fick köpa dyra inlägg. Det var där första omgången slutade tror jag. Jag gick till humbugläkare. Jag var desperat. Under tiden slutade jag spela golf och gå omkring över huvud taget. Att gå gjorde ont. Klackar är bara att glömma, ens minsta lilla. Jag blev gravid och valde att bara acceptera situationen.

När jag var hemma med Sandrine kunde jag inte ens gå barnvagnspromenader. Det gjorde bara ont. Jag sökte vård igen. Fler omgångar med röntgen och liknande. Jag kom till en ortoped som konstaterade Hallux Rigidus. Stel stortåled. Jag fick tid för operation, och opererades våren 2008. Läktiden till helt bra var satt till 12 månader. Efter 12 månader var jag bättre men långt ifrån bra. Jag kunde böja leden, men det gjorde ont vid belastning. Men jag var också gravid igen och tänkte att någon behandling orkade jag inte med just då, och läkningen kanske tog längre tid med extrakilon att bära runt på.

Jag tröttnade i alla fall än en gång på att det fortfarande inte var bra, så efter att Julie var född sökte jag en tredje gång vård. Fick ta nya bilder och åka till ortopeden i Motala denna gång. Hurra... Ny diagnos: Begynnande artros. Artros är en form av ledgångsreumatism. Leden är helt enkelt utsliten på vissa ställen. Det är kört. Med lite tur blir det inte värre på länge, men det är ren slump hur det blir nu. Jag fick nu remiss till Team Ortopedteknik för att få hjälp med skor. Redan innan detta hade jag testat att köpa MBT-skor. Vansinnigt dyrt, men jag hittade ett par på rea i alla fall. Testade och kunde gå långa sträckor utan att få ont. Fantastiskt! Och efter lite konsultation på Team Ortopedteknik fick jag på något magiskt sätt landstingsfinansierade MBT-skor. Ett par om året får jag plocka ut för självkostnadspris. Oklart i hur många år detta kommer gälla, men två par har jag hunnit köpa hittills. Med dessa kan jag gå bra utan att få ont. Väldigt befriande. Foten gör dagligen ont, men jag har lärt mig leva med det. Jag kan slå bort smärtan. Det funkar, men är inte roligt.

Men löpningen då? Jag har tränat rätt flitigt på gymmet under våren. Mest styrketräning, men jag kände mig ändå i form även konditionsmässigt där i början på juni. Jag hade cyklat lite också. Det belastar inte tån och är därför en bra träningsform för mig. Så en kväll fick jag en galen idé och satte på mig ett par gamla stenhårda fritidsskor (mina löparskor hade tappat sulan...) och började springa. Jag tänkte att jag springer till spåret, sedan går jag. Sedan tänkte jag att jag springer uppför första backen. Sedan går jag. Jag tänkte att om jag springer lite lite till har jag sprungit EN KILOMETER, wow, det måste jag försöka. Sen går jag. men jag gick aldrig. Efter 23 minuter var jag hemma igen. I princip död. Men foten gjorde inte ont. Jag har ingen aning om varför, men den gör plötsligt inte ont när jag springer. Efteråt är den trött och öm, men den smärtar inte mer än efter en rask promenad till pendeln eller en shoppingtur på en timme.

Så jag har fortsatt. Jag köpte snabbt nya skor. Billigaste löparskon på rea. De verkar duga bra. Och jag satte upp som mål att klara två varv innan sommaren är slut. Idag sprang jag två varv, plus extrasnutten på 700 meter på varje varv, och så hem igen. Två varv är ca 4,4 km. Idag sprang jag 6,1 km. Foten är lite öm, men bara om jag tänker på det. Jag förstår inte vad som händer och jag vet inte vad jag ska sätta upp för nya mål. Men just nu är jag bara så fantastiskt nöjd. Detta är det häftigaste på väldigt länge. Jag hoppas att jag orkar fortsätta även efter semestern, men jag har en otrolig vilja när jag bestämt mig för något, så hittar jag bara rätt mål och rätt belöningar så ska det nog gå bra.

Och om någon har orkat läsa ända hit så... tack för visat intresse! :-)

2009, slut och förbi

Äntligen dags att sammanfatta 2009. Det borde vara roligt men det är det inte. Det har varit ett rätt jobbigt år, milt sagt. Störst är förstås Julie, men också anledning till det jobbiga. Julies första fem månader var inte roliga alls. Det är svårt att tro att den lilla gosegumman som är så gullig och glad skrek mer eller mindre konstant i fem månader, om hon inte var upptagen med att äta. Året har därför påverkats så mycket av det och den enorma trötthet det innebar och fortfarande innebär. Det har blivit bra nu, men efter några sömnlösa nätter i rad kommer det jobbiga tillbaka på ett sätt det inte hade gjort om det inte blivit en så jobbig start.

Men nu är hon ingen småbebis längre utan en medelstor bebis, och första månaderna har vi förträngt som man gör med jobbiga saker som tillexempel graviditeter (aldrig mer!), förlossningar (aldrig mer!) och storhandla en lönehelg (...usch). Det är ledsamt att det blivit så, men också skönt.

I oktober började jag jobba igen och nån dag innan det gjorde jag ett standardingrepp. Jag opererade bort en dum visdomstand. Tyvärr gick det fel nånstans, så årets sista tre månader har jag växlat mellan att ha vansinnigt ont i ansiktet, vara uppsvälld som en boll, äta antibiotika och hälsa på käkkirurgen som börjar bli vana vid att ge mig bedövningssprutor, skära i mig och sy ihop mig. Enormt energikrävande, och inte är det bra än. Elände.

Det känns så tråkigt att den här sammanfattningen blir så negativ. För det har ju varit väldigt roligt också med båda barnen och en massa annat som hänt. Vi har fixat massor hemma (i alla fall i jämförelse med hur mycket vi fixat tidigare) och jag har hunnit sy förhållandevis mycket ändå. Jag har köpt den där symaskinen jag suktat efter så länge, och även om jag just nu helst vill slänga den i soptunnan så kommer det nog lösa sig och bli roligt framöver. Tittar jag igenom årets miljarder foton har det varit väldigt mycket skratt och bus. Det blir definitivt årskort på Kolmården i år också. Tillexempel.


Som synes har jag hunnit sy en del. Tror ändå jag missade lite bilder när jag jagade foton till detta collage, och en del hamnade nog bakom. Det handlar ju om att prioritera, även om det mesta sydda i år är snabba hafsverk. Jag är sugen på att sy någon mer manchesterklänning tillexempel, som kräver lite mer tanke och mönsterpassning, och även att sy lite mer till mig själv igen. Men mest av allt vill jag bli kompis med min nya maskin. Just nu är vi sanslöst osams. Jag hoppas vi blir sams snart igen... Om inte förr så blir det lättare att sätta sig när det åter är vardagslunk och kvällarna efter barnens läggdags fylls av rutinsysslor och litelite fritid.

Så nu hoppas jag på andra bullar. Jag ska jobba heltid, vilket kommer kännas tungt många gånger, och försöka fokusera lite mer där. Jag ska försöka få ordning på min fritid så jag hinner med mer istället för att bara sega ihop framför datorn när barnen somnat. Jag ska förhoppningsvis vara friskare och därmed också piggare. Inom kort är Julie en stor bebis som är lättare att leka med, både för oss och för Sandrine. Det kommer bli ett roligt år tror jag! Och jag hoppas, hoppas, hoppas att vi kanske kan göra nån resa också. Det är verkligen på tiden.

Gott nytt!

Jag ligger bredvid!

Jag önskar verkligen att jag hade mer tid att tillexempel sy. Eller att skriva på datorn. Jag har massor av tid att läsa, tillexempel när jag ammar, vyssjar eller vaggar - eller bara är sällskap framför nåt barnprogram. Men jag hinner väldigt sällan skriva. Förlåt ni vänner som börjat undra om nåt är fel. Inget är fel mer än bristen på tid. Jag fattar inte hur andra med två småttingar hinner pyssla på i nästan vanlig takt, till och med sy på beställning och sånt. Visst delar vi på jobbet med barnen när vi båda är hemma, men blir någon av oss barnfri en stund är det ju en massa annat som måste fixas som har högre prioritet än pyssel. Och på tal om det så började jag väl läsa sybloggar förra gången jag var hemma och var föräldraledig. Nu skulle jag vilja hitta lite nya inspirerande bloggar för jag är lite trött på de jag läser. Det är jätteroligt att så många syr på beställning och till olika små butiker, men jag vill ha lite mer variation och inspiration än bara samma plagg på nytt i olika färgställningar. Och jo, jag vet att jag själv också är tråkelitråk och syr samma om igen i olika tyger, men det är ju just därför jag behöver inspiration till nåt annat! Tipsa mig om nya sybloggare med lite egen stil, gärna annat än bara retro!

Snart helg!

Skylt

Pausinlägg. Först var Sandrine sjuk och nu är jag sjuk. Inte helt oväntat... men tråkigt.

Vabba och trösta och vara tjock

Den här lilla damen är sjuk sedan i fredags eftermiddag, så det har mest blivit att trösta och ta det lugnt, och nu då att vabba om dagarna. Så här blir det inte mycket gjort. Har haft en del kassa nätter också eftersom hon hostar och inte vill sova i sitt rum när hon är risig, så jag är rätt trött jag också, men ändå frisk. Allt är ju relativt. Tjock är jag också. Vi konstaterade igår att jag är ungefär lika tjock nu i vecka 28 som jag förra gången var i vecka 32... Fast bara på magen, och lite på brösten. Tur det i alla fall. Men det börjar bli segt och tungt...

Evighetssjuksockorna är klara!

Det krävdes sina sjukdomar för att sockorna skulle bli klara. Jag började på dem i mars när jag opererade foten och behövde sysselsättning. Men mönstret är så krångligt så jag hann inte klart under den sjukskrivningen, och sedan har de blivit liggandes. Jag har gett mig på dem igen lite då och då, men rätt halvhjärtat. Är jag trött är mönstret för pillrigt. Är jag pigg sitter jag inte och stickar, då syr jag.

Så med tanke på hur lång tid de pågått är jag rätt nöjd att jag är klar och att de blev hyfsat lika varandra. De är dock lite för stora på bredden, så jag får se om lite tvätt och tumling kan göra dem mindre. Inte heller gick det att få fram mönstret särskilt bra på bild. Det är en bred rapport fram och bak och en smal rapport på bägge sidor. Inget svårare än lyfta och omflyttade maskor, men mååånga sådana hit och dit. Pill, pill. Egentligen alldeles för mycket jobb för ett par sockor, men tanken var ju att jag skulle hållas sysselsatt. Och det gjorde jag ju...

Mönstret hittade jag här. Betydligt lättare att se mönstret på bilderna där än i mitt murriga garn. Jag minns att jag egentligen hellre ville ha ett gladare garn när jag köpte det, men att det bara fanns ett nystan kvar av det lite gladare, och jag behövde två...

Men nu är jag fruktansvärt trött på att vara sjuk, så imorgon går jag till jobbet om inga nya bakslag inträffar. Och sedan tänker jag hålla mig frisk framöver, för nu har jag ju inga sjukprojekt att greja med. Så det så!

Bil-lek

Jag har konstaterat att jag har bihåleinflammation, och försöker vila så mycket jag kan. Under tiden försöker Sandrine leka med bilar med lillasyster.

Tysta leken börjar nu?

Efter en stressvecka med alldeles för mycket jobb bröt min kropp ihop igår och jag har nu även tappat rösten. Så mycket för "i helgen ska jag...". Vi får se om jag ska nåt. Jag ska i alla fall försöka hålla tyst.

Inget kul nu

Nä, nu är det långt mellan inläggen och det brukar ju betyda att det inte är så vidare kul. Knappa två veckor ensam med Sandrine är avklarade, och dessa veckor brukar ju inte bjuda på mycket egentid alls eftersom jag försöker aktivera oss och träffa kompisar när vi är lediga. Då blir det inte mycket sytt, grejat eller pysslat.

Nu ska vi försöka hitta lite vardagsrutiner att köra på med under hösten, men som av en händelse kom det en elak förkylning och slog mig i huvudet med en krocketklubba, så idag är jag hemma från jobbet och sover, snyter och tycker synd om mig själv. Ork är inte det har har gott om. Påbörjade tillklippta syprojekt har jag fler av, men frågan är när jag orkar sy ihop dem. Skulle dessutom behöva rensa upp i ateljén som åter förvandlats till ett skrotupplag och lagringsplats för allt vi inte vill att Sandrine ska få tag på.

Bortsett från förkylningen mår jag i alla fall rätt bra nu och det funkar bra med dagmamman och med att jobba 75 % för mig. Magen växer, jag har känt sparkar och snart är det dags för andra ultraljudet (tiden går faktiskt väldigt fort nu så 2-3 veckor känns som "snart") och första har vi ju klarat av för ett tag sedan, och då såg bebis nummer två ut såhär:



Bebis nummer två har fortfarande inget bra arbetsnamn. Vi kör med "lillebror" till Sandrine, men det är ju stor risk att vi får byta om några veckor när vi kanske vet, eller om ytterligare några veckor när vi gjort 3D-ultraljudet och med säkerhet vet.

Test utfört

Jag såg att Nalle som är min moster gjort ett test. Jag gjorde också testet, trots att det var lite knepiga frågor. När man ser mitt resultat, som jag tycker var rätt så bra, och jämför det med Nalles kan man ju undra lite över det där släktskapet mellan oss...

Det här är tydligen min personlighet och vad jag skulle passa som! Observera att både det jag jobbar som och det jag är utbildad till är listat här nedan. Men så allvarlig vet jag inte om jag är?

Din personlighetstyp:

Allvarliga och lågmälda. Söker trygghet och ett lugnt liv. Ytterst noggranna, ansvarstagande och pålitliga. God koncentrationsförmåga. Ofta positiva till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserade. Målinriktade. När de väl bestämt sig kommer de nästan alltid att framgångsrikt slutföra sina projekt.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Företagsledare, operativa chefer, administratörer, kamrerer, banktjänstemän, poliser, detektiver, domare, advokater, läkare, tandläkare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, revisorer, elektriker, matematiklärare, maskiningenjörer, stålarbetare, tekniker.

Tråksommar

Nej, nu är det inte särskilt roligt. Jag har fortfarande i princip inte sytt nåt sen sist. Har ett pågående elefantprojekt, men orkar inte ta tag i det. Vädret är ju också tråk så inte heller har det blivit nåt särskilt badat eller annat gjort ute. Jag mår sådär. Bra vissa dagar, illamående andra. Har redan himla ont i höfter och svank och det bådar ju inte gott. Klaga, klaga :-)

Men men, lite ljus finns det ju. Jag har fyndat! Har haft Sy till barnen bevakad på lite olika antikvariatsajter eftersom jag inte tänker betala traderapris för den, och plötsligt dök den upp. Den är på väg till mig nu för 210 kr inklusive frakt. Fortfarande sjukt dyrt för en gammal loppisbok, men gillar jag den inte kan jag ju alltid sälja den på tradera. (Två exemplar ute där nu, priserna idag är 300 respektive 351, och då utan frakt. Såg bland avslutade att den sista tiden gått för ungefär 350-400, så de där tokgalna priserna uppåt 5-600 kanske är över?)

Och imorse (och även igår morse) sov Sandrine ända till kvart i åtta! Kanske mörkläggningsgardinerna vi monterade i början av veckan ändå kan ha nån effekt? Sova är det jag mest av allt vill just nu, så det vore väldigt bra.

Kan ingen ge mig en energikick? Var köper man knark? Vilket uppåttjack som helst borde funka. Kan det vara skadligt för bebisen? Det står inget om knark i livsmedelverkets matråd för gravida. Men jag håller mig borta från kallskuret och mögelost!

Here we go again...

Ja, det fanns kanske en anledning till till att jag varit lite trött, oproduktiv och allmänt väck sista tiden. Som den observante bloggläsaren nu ser blir det förhoppningsvis läge att sy små pyttekläder igen snart. Fast jag har ju 226 dagar på mig. På ett ungefär. Nu håller vi tummarna att allt går som det ska. Men det gör det ju.

Jomenvisst...

...jag finns fortfarande. Men jag är helt slutkörd efter de två veckorna med Sandrine. Och så har det varit en del att fixa med därefter, så jag har varken haft ork eller lust att sy nåt. Det känns som jag behöver semester... från allt.

Saker jag gör när jag inte syr

Jag badar i mina föräldrars pool med min dotter...


...och jag äter årets första egna jordgubbar.

Dåligt med mig

Det är ju bara elände nu känns det som. Är det för att jag är småbarnsförälder eller för att jag i princip bara jobbar med småbarnsföräldrar? Jag är hur som helst rejält sjuk. 40 graders feber och idiothosta. Men idag har jag iaf fått antibiotika och hostmedicin så nu finns det lite hopp om bättring. Det verkar bo bakterier i mina lungor och det är ju inte rätt. Bort!

Min badhemlis är här!

Badhemlisen kom idag! Kul! Jag satt på jobbet och ville hem och öppna men det fick ju vänta tills jag i alla fall gjort mina 8 timmar. Jag hade lite misstankar om vem som var min hemlis, men jag hade ju helt fel. När jag öppnade paketet kände jag direkt att det inte stämde. Nä, det här var från nån annan än vad jag trott.

Vad fick jag då? Jo, en rätt stor badrock till Sandrine. Jag tvivlar på att hon kan ha den i sommar, men hon går ju på babysim och det kommer fler somrar så längre fram kommer hon ha den, för det är ju en Pingu på den! PINGU!!! Det gillar vi.

Personliga gåvan var också en pingvin. En virkad liten bollaktig figur. Den fick jag inte ha ifred länge...

Fyra olika tyger. Wow! Ljusblå trikå med kängurus på. Så passande... kängurus är ju också ett favoritdjur. Alla australiensiska djur ligger oss varmt om hjärtat sedan vår rundresa med bröllop för några år sedan. Och så ett randigt trikåtyg i typiska Nikka-färger. Ett blommigt tyg var det också som kanske kan bli nåt lite somrigt till Sandrine, och så ett glatt pingvintyg som jag tittat på många gånger på Ohlssons men inte förmått mig köpa för man KAN ju inte köpa allt bara för att det är pingviner på.

Sybehör bestod i en snedslåvikare, vilket jag faktiskt funderade lite på häromdagen att skaffa. Men går det inte åt väldigt mycket tyg om man ska göra en snedslå ordentligt sned mot tygets väv? I alla fall. En magnetisk nåldyna fick jag också. Funderar på om den kan funka för jag är en ordentlig nålspridare som aldrig skulle kunna använda vanlig nåldyna och som har jättesvårt att lägga nålar i nålasken. jag får jämt samla ihop högarna och fylla på när nålasken blivit tom. Men kanske kan detta funka? Får testa.

Inser nu att jag glömde chokladen när jag skulle fota. En fin mörk choklad fick jag i alla fall. Kände inte igen den alls. Den heter Nero Integro och ser ut som en plånbok. Ett provsmakat hörn senare kan jag säga att den var mumsig!

Efter att ha tittat igenom allt hade jag ingen aning, men efter att ha kollat lite vilka som verkar ha dykt upp i andra bloggar och lite annat snokande så har jag kommit fram till att det är Liza Yrväder som är min hemlis. Tack så jättemycket för paketet, Liza!!

Och nu sitter jag och äter upp chokladen... dödstrött är jag och inget handarbetat på hela veckan. Sandrine blir ett på lördag så det är städning och pyssel och paketinslagning som gäller denna vecka. Huvudet är fullt av idéer. På söndag ska jag sy som en tok. Om jag inte är dödstrött och matli är dödstrött och Sandrine vill leka och... jaja!

Till nån som har allt...?

Jag har ett litet problem. Jag fyller snart 30. Jag har ingen aning om vad jag ska önska mig i present. Presentkort är jättetråkigt. Förbrukningsvaror och andra småsaker är också tråkigt. Det ska ju helst vara nåt man kan peka på och säga "den där fick jag i 30-årspresent". En CoverPro är dels lite för dyr och jag har inte plats eller tillräckligt mycket behov. Men allt jag har tillräckligt mycket behov för och som kostar tillräckligt lite köper jag ju själv.

Hilfe, bitte! Vad ska jag önska?

Matli fick en flådig klocka av mig. Själv köper jag nya superbilliga på Ur & Penn när andan faller på så det är inte riktigt min grej...

Ingen vidare vecka...

Eländet bara fortsatte. Ögonen vidriga. Fortfarande kass mage. Foten högt, men okej. Dålig sömn eftersom även Sandrine varit lite risig. Men nu börjar det kännas bättre i alla fall. Nu kanske jag orkar sticka lite. Eller nåt. Om vi bara får sova en hel natt löser det sig nog. Fast det bestämmer ju tyvärr inte vi...

Och nyss upptäckte jag att jag har full lön dag 1-14 när jag är sjuk. Hepp! Det hade jag missat. Jag hade kunnat lägga all tid på att sticka istället för att jobba alltså förra veckan innan jag blev sjuk! Äh! Jag kommer fortsätta jobba på nästa vecka trots detta. Jag har ju trots allt ett kul jobb... men den här veckan som mest tillbringats i sängen är det ju skönt att jag fått full lön för ändå! Yay!

Elände

Foten är okej, men det är lite jobbigt att ha den högt hela tiden.

Förkylningen som minskade tillräckligt så jag faktiskt kunde opereras har tilltagit och det rejält. Jag är vrålförkyld med illröda rinnande och kladdiga ögon. De gör mer ont stängda än öppna, men de skyr ljuset. Fantastiskt irriterande.

Och till råga på allt var vi lata i fredags och köpte pizza. Dåligt beslut. Klockan 6-7 på lördagsmorgonen spydde vi båda två och jag fortsatte med detta halva dagen. Jag är jättedålig på att återhämta mig från sånt också så magen är en stor uppsvälld och öm ballong och jag kvider hela tiden. Det går knappt att få i mig mat än, dryga dygnet senare. Även Sandrine fick smaka lite pizza och kaskadspydde ner vardagsrumssoffan igår kväll... Vet inte om det har ett samband men hon brukar inte spy.

Men det här är ju sånt som går över... Men just nu är det mest synd om mig i hela världen.

Hur går det då?

Jodå, det går bra. Jag äter tabletter och sitter och ligger med foten högt mest hela dagarna. I den positionen kan man jobba, sticka och bara vila. Man kan till viss del leka med sin 11-månadersbebis. Faktiskt har det gått smidigare än jag trott. Jag har inte ont så länge jag håller foten högt och inte går på den. Jag har redan lyckats jobba flera timmar om dagen. Det jobbiga blir att rapportera sjukfrånvaron så det blir rätt, men första veckorna är ju jobbet som betalar så då borde det gå bra. Det blir klurigare sedan att få Försäkringskassan att inse att jag kan jobba några timmar om dagen hemifrån, men inte åka till jobbet. Det är dock inte så ergonomiskt att jobba på en laptop i knät med foten på soffans ryggstöd. Men det går. Men mer än några timmar om dagen går inte, men det är ju bättre än inget, både ekonomiskt och på andra sätt. Jag undrar lite hur paj jag blir i rygg, armar och knän av det här bara...

Sockstickandet går framåt men inte så fort. Eftersom jag måste gå i trappan för att fixa bild så blir det ingen bild idag heller. Får kanske bli en mobilbloggsbild snart istället...

That's it!