Men... Om jag inte handarbetar och inte bloggar och inte kokar sylt eller bakar... vad gör jag då? Tja, den senaste tiden har jag gjort det här... Och även om varken distans eller tider ser så imponerande ut vid en första titt så är jag så sjukt stolt över detta.
Till att börja med, jag har aldrig någonsin innan den 9:e juni 2011 sprungit mer än en kilometer i naturen. Ja, jag har nog aldrig sprungit mer än sisådär 500 meter heller, men där nånstans ligger det väl. På löpband har jag sprungit mer, om bandet varit helt platt. Men aldrig ute, på riktigt. Varken när jag gick i skolan och man skulle ut och kuta eller när jag själv tidigare fått något ryck att försöka motionera i skogen. Inte ens när jag gick på spinning flera gånger i veckan klarade jag av att springa. Jag sprang en liten bit, men sedan fick jag stanna och gå. Omöjligt. Något fel med andningen. Gick bara inte.
Sen har vi det här med foten. 2005 fick jag ont i stortåleden på ena foten. Jag gick med det länge och sökte sedan vård. Fick olika varianter av inflammationsdämpande och smärtstillande. Röntgades och inget hittades. Sedan minns jag inte alla vändor. Jag fick köpa dyra inlägg. Det var där första omgången slutade tror jag. Jag gick till humbugläkare. Jag var desperat. Under tiden slutade jag spela golf och gå omkring över huvud taget. Att gå gjorde ont. Klackar är bara att glömma, ens minsta lilla. Jag blev gravid och valde att bara acceptera situationen.
När jag var hemma med Sandrine kunde jag inte ens gå barnvagnspromenader. Det gjorde bara ont. Jag sökte vård igen. Fler omgångar med röntgen och liknande. Jag kom till en ortoped som konstaterade Hallux Rigidus. Stel stortåled. Jag fick tid för operation, och opererades våren 2008. Läktiden till helt bra var satt till 12 månader. Efter 12 månader var jag bättre men långt ifrån bra. Jag kunde böja leden, men det gjorde ont vid belastning. Men jag var också gravid igen och tänkte att någon behandling orkade jag inte med just då, och läkningen kanske tog längre tid med extrakilon att bära runt på.
Jag tröttnade i alla fall än en gång på att det fortfarande inte var bra, så efter att Julie var född sökte jag en tredje gång vård. Fick ta nya bilder och åka till ortopeden i Motala denna gång. Hurra... Ny diagnos: Begynnande artros. Artros är en form av ledgångsreumatism. Leden är helt enkelt utsliten på vissa ställen. Det är kört. Med lite tur blir det inte värre på länge, men det är ren slump hur det blir nu. Jag fick nu remiss till Team Ortopedteknik för att få hjälp med skor. Redan innan detta hade jag testat att köpa MBT-skor. Vansinnigt dyrt, men jag hittade ett par på rea i alla fall. Testade och kunde gå långa sträckor utan att få ont. Fantastiskt! Och efter lite konsultation på Team Ortopedteknik fick jag på något magiskt sätt landstingsfinansierade MBT-skor. Ett par om året får jag plocka ut för självkostnadspris. Oklart i hur många år detta kommer gälla, men två par har jag hunnit köpa hittills. Med dessa kan jag gå bra utan att få ont. Väldigt befriande. Foten gör dagligen ont, men jag har lärt mig leva med det. Jag kan slå bort smärtan. Det funkar, men är inte roligt.
Men löpningen då? Jag har tränat rätt flitigt på gymmet under våren. Mest styrketräning, men jag kände mig ändå i form även konditionsmässigt där i början på juni. Jag hade cyklat lite också. Det belastar inte tån och är därför en bra träningsform för mig. Så en kväll fick jag en galen idé och satte på mig ett par gamla stenhårda fritidsskor (mina löparskor hade tappat sulan...) och började springa. Jag tänkte att jag springer till spåret, sedan går jag. Sedan tänkte jag att jag springer uppför första backen. Sedan går jag. Jag tänkte att om jag springer lite lite till har jag sprungit EN KILOMETER, wow, det måste jag försöka. Sen går jag. men jag gick aldrig. Efter 23 minuter var jag hemma igen. I princip död. Men foten gjorde inte ont. Jag har ingen aning om varför, men den gör plötsligt inte ont när jag springer. Efteråt är den trött och öm, men den smärtar inte mer än efter en rask promenad till pendeln eller en shoppingtur på en timme.
Så jag har fortsatt. Jag köpte snabbt nya skor. Billigaste löparskon på rea. De verkar duga bra. Och jag satte upp som mål att klara två varv innan sommaren är slut. Idag sprang jag två varv, plus extrasnutten på 700 meter på varje varv, och så hem igen. Två varv är ca 4,4 km. Idag sprang jag 6,1 km. Foten är lite öm, men bara om jag tänker på det. Jag förstår inte vad som händer och jag vet inte vad jag ska sätta upp för nya mål. Men just nu är jag bara så fantastiskt nöjd. Detta är det häftigaste på väldigt länge. Jag hoppas att jag orkar fortsätta även efter semestern, men jag har en otrolig vilja när jag bestämt mig för något, så hittar jag bara rätt mål och rätt belöningar så ska det nog gå bra.
Och om någon har orkat läsa ända hit så... tack för visat intresse! :-)
4 kommentarer:
Sätt upp ett lopp typ tjejmilen eller något som mål nästa år. Bra kämpat hur som helst.
Jag jobbar med bla skor på Ortopedteknik fast i en annan stad och jag läste ditt inlägg med intresse. Hoppas att du blir fortsatt bättre. En förklaring kan vara att man har ett annorlunda steg när man löper mot när man går och därför skulle kunna avlasta tåleden mer vid löpningen. En gissning bara. Hur som helst och av vilken anledning så är det ju roligt med framgångar. Så lycka till.
Den där lilla listan... imponerande! Håll hårt vid den, dina framgångar och kom ihåg att varje litet steg är ett steg framåt.
Wow. Jag blir nästan inspirerad, och det är inte illa vill jag lova.
Skicka en kommentar