Världens bästa låt

På jobbet är det krig. Vi ska utse världens bästa låt. I början var det ganska sansat. Man fick lägga upp bidrag och så. Ingen har ännu kommit på hur vi ska rösta eller när, men frågan är om det ens kommer att gå så långt för stämningen börjar ändras. De gamla mellanstadiekrigen mellan synth och hårdrock kan läsas in mellan raderna. Prettovarning på de som säger Dylan, överskattad säger nämligen vi andra. Åsikter hit och dit. Fortfarande seriöst och inga direkta elakheter, men mellan raderna börjar alla bli idioter. Dessutom har tävlingen nu utökats till bästa intro, bästa svenska, bästa nånting annat och något mer. Vart ska det sluta? Vet inte alla redan att världens bästa låt ÄR The Asphalt World med Suede. Det är ju så självklart! Tydligen vet inte alla det. Bob Dylan, bah. Orimligt tråkigt.

Mycket bra musik överallt dock i samband med detta, både när man lyssnar på övriga bidrag och när man febrilt letar efter egna bidrag man glömt bort. Mycket bra, men bara en bäst.

Ingen spinning... inga tårar...

Nej, det blev inget med spinningen. De valde tre andra istället, och jag förstår dem. Dessa tre var inte bara mer erfarna än jag angående träning i stort, utan de var också väldigt duktiga. Men det kanske blir fler chanser framöver, vad vet jag. De verkade också väldigt trevliga så det ska bli kul att gå på deras pass framöver, men idag blir det ingen spinning. Måste jobba och är lite förkyld.

Men, dagens tragedi! The Tears har ställt in sin europaturné. Buhu, buhu, buhu! Ingen konsert på Berns. Blä. Och säkert strul med att återköpa biljetterna också. Skräp.

Heh, lurar på jobbet när man bloggar är inget vidare. Nu blev jag just påkommen med detta ickearbete. Dock är det rätt okej eftersom jag håller på att bygga och deploya om min applikation, och medan det görs finns det inte mycket annat att göra än att surfa.

Musikpanik och personlig tragik

På onsdag ska jag hålla några låtars spinning eftrersom jag sökt jobb som spinninginstruktör. Nu försöker jag sätta ihop en bra blandning. Jag vet ju inte om jag får köra uppvärmning, pass eller nedvarvning, utan bara att några av oss som sökt ska få hålla ett pass tillsammans. Så jag måste vara beredd på vad som helst. Hoppas det blir kul!

Tyvärr kan jag inte glädjas fullt ut åt den här spinningchansen, för igår dog min mormor. Det var väntat, men jag är ändå väldigt ledsen. Mer än så går jag inte in på här. Det är för privat.

Så slutsatsen man kan dra är att det är lite känslomässig berg-och-dalbana just nu. Jag antar att sånt är livet...

Linspanik

Det är mycket jobb nu och då blir det inte så mycket gjort hemma. Rätt skönt på ett sätt, men samtidigt inte. Jag vill ju göra mina privata saker hellre än mina jobbsaker. Nåja.

Det senaste annars är att jag försöker använda linser som man kan sova med. Jag håller på med inskolning på dem så jag har dem ännu bara i vaket tillstånd. Det går sådär. Högra är jättebra, men vänstra skaver. Jag hoppas verkligen att den slutar skava snart. Det vore så smidigt att kunna ha linser, och särskilt den här typen. Jag vill, jag vill, jag vill! Speciellt om jag ska spinna en hel del framöver.

En annan sak som hänt är nämligen att jag nästa vecka ska på anställningsspinning. Det behövs nya ledare och jag har sökt. Vi får väl se om jag klarar mig bra. Jag vet att de behöver flera, men inte lika många som har sökt, såklart. Än en gång: jag vill, jag vill!

Yay igen! The Tears på Berns!

Jag får gå på Tears! Jag får gå på Tears! Ingen har väl hindrat mig tidigare heller, men att gå helt själv är inte så roligt. Men nu har jag och en kompis bokat biljetter. Åh, Brett! Åh, Bernard! Jag dansar en liten dans nu igen! Yay! Yay!

Depeche Mode i Globen! Yay!

Helt omöjligt att komma in på den förbannade Ticnet-sidan för mig, men min kompis lyckades, så nu har vi tre hyfsat okej sittplatser på Depeche Mode-konserten i Globen den 1 mars! Yay! Yay!

Cacherensning

Idag besökte vi mina föräldrar, och eftersom bensinen är ohemult dyr kände vi ett stort behov att kombinera detta med geocaching. När vi ändå var ute med bilen liksom. Så vi tänkte plocka de otagna cacherna på och kring Omberg. Vädret såg lysande ut och i tidigare loggar prisades utsikten så det här skulle bli kul. Men inte då. Väderskräpet drog ihop sig till gråtjockt, och vi struntade i att ens försöka. Ska vi ändå upp där vill vi ju kunna kika lite också åt olika håll. Så istället passade vi på att ta hemvägen via en otagen cache vid E4, som vi tidigare försökt ta utan framgång. Den ska inte vara svår, men att se oskyldig ut vid ett brofundament längs E4 är inte det enklaste, så vi hade tänkt ta den någon dag med lite trafik. Nu blev det inte så, för vi försökte idag, och nu var den inte särskilt svår. Den måste legat extra dold förra gången vi gjorde ett försök, för ungefär ett år sedan. Så nu med den tagen och dessutom en ny i Mjölby plockad på nervägen har vi inga störande ströcacher kvar i mitten av länet. Perfabra. Och Omberg kommer vi ju att ha vägarna nästanförbi fler gånger.

Teknikpanik, jag skäms...

Teknikpanik är verkligen ett lyxproblem. Här går just nu istället våra tankar till New Orleans. Och detta trots en hårddiskkrasch i familjen. Inte nog mer eländet i Louisiana, man blir även som USA-vän tvungen att försvara USA lite då och då. Skärpning, folk lider, har blivit av med sina hem och kanske även familjemedlemmar. Är det inte läge att släppa den bittra USA-avundsjukan och gnället om att det är rätt åt dem? Naturkatastrofer är aldrig rätt åt någon. Vad som är rätt är att ställa upp med insatser (om man kan) och pengahjälp (om man har råd) var människorna i nöd än finns. När börjar stödförsäljningen av såna där gummiarmband, eller kanske mardi gras-halsband? Jag vill köpa. Jag vill stödja. Älskade USA och amerikaner, kämpa nu. Det löser sig. Det gör det alltid. På ett eller annat sätt.

En sladd i väggen

Jag hade med mig min bärbara på tjänsteresan. Dels för att jag är beroende av internet, och dels för att jag skulle hålla en presentation. Men internet fick jag klara mig utan. På hotellet fanns en kortfattad folder om att det fanns bredband på rummet, men inget om hur. Det kostade förmodligen dessutom pengar. Trådlöst, tänkte jag, och scannade omgivningen. Bara spärrade nät där. Snålt! Inte för att jag själv skulle ha oskyddat nät i Stockholms city, men ändå...

På konferensen blev det också spännande. Det var beställt internet och det fanns en sladd från väggen. Fungerade inte. Eftersom det av nån märklig anledning alltid är så var jag förberedd på att köra presentation helt utan internet så det var inga egentliga problem för min del, mer än att jag fick slippa kolla min mail och sånt i pauserna. Men en tjej från ett annat företag behövde nät för sin presentation, och oj vad de fick jobba för att få igång det. Olika personer fick komma och greja, sladdar och inställningar fick bytas ut. Varför är det så kackigt? Jag tycker ju att ett konferenslokalsställe borde ha koll på sånt. När de faktiskt säljer det som extratjänst. Pinsamt.