Jag är ensam med Sandrine igen, den här gången rekordlänge. 16 dagar ensamna. Fy tusan! Men det måste gå. Vi har klarat tre dagar... bara 13 dagar kvar!
Det är otroligt intensiva dagar, särskilt eftersom hon fått en ny vana att sova middag ovanpå mig. Jag KAN ju bära bort henne till sängen när hon somnat men det är ganska mysigt att ligga och kramas lite. Jag behöver ju också vila. Men det blir inte mycket annat gjort. Hon har dessutom börjat resa sig mot allt (och välta och slå sig) och det är nog tänder på gång med det gnäll det innebär. Så, som sagt, intensivt...
Hemlisen har jag inte ens börjat med. Jätteångest där. Jag har en idé, det är allt. Hur ska jag hinna? Nåja, nåt blir det väl. Om inte annat får jag köra intensivhandarbete efter den 2:a när jag inte är ensam längre.
1 kommentar:
*blås blås* Bort all ångest!
Varje gång jag är ensam med Sprallin sänder jag tankar till dem som är ensamma alltid. Nu senast var sambon borta i över en vecka och Sprallin sjuk nästan hela tiden. Man får njuta av de där små stunderna och glömma bort ”måsten” som ger ångest.
Skicka en kommentar