Här kommer ett kraftigt avsteg från bloggtemat.
Jag läser just nu Suede: Love and Poison som jag köpte i York. Med anledning av det har jag också lyssnat en himla massa på Suede senaste dagarna i mina nya fina Sennheiser HD202.
Jag har svårt att förstå att det är 9 år sedan jag såg Suede på Vattenfestivalen i Stockholm. Tyvärr är det enda gången jag sett dem live. Och nu är ju chanserna att det ska ändras minimala. Har jag tur kanske jag kan se The Tears någon gång, eller Brett solo. Brett ska släppa en soloskiva i början av nästa år! Jag kan knappt bärga mig!
Men nu är det gamla fina Suede som gäller. Jag lyssnar på Dog Man Star medan jag skriver detta. Jag skulle gissa att det är den skiva jag lyssnat mest på i hela mitt liv, alla kategorier. Den gick varv efter varv efter varv i min Sony Walkman när jag åkte buss till gymnasiet. Dessutom innehåller den ju världens bästa låt, The Asphalt World. Den har år efter år vunnit omröstningen och ligger orubbligt på första plats.
Generellt sett lyssnar jag på det mesta och jag har varit både synthare, hårdrockare och lyssnat på pojkband, och idag kör jag nog på en blandning av allt, men någonstans en liten bit över alla andra i mitt medvetande svävar Suede. Och Brett slår maniskt sin mikrofon i baken medan Bernard spelar som besatt på gitarren. Allt på ett sätt som ingen annan lyckats med i mina öron. Jag tror att jag måste titta igenom min Lost in TV-dvd snart! Jag längtar redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar