Förra helgen bad jag min mamma att ta med lite knappar till mig, om hon hade några över. Det är så trist att behöva ta sig till sybehörsaffären och köpa knappar om man sytt eller stickat något som behöver en liten knapp. Jag visste ju att mamma brukar ha rätt mycket knappar och sånt hemma och att hon dessutom just storstädat och rensat ut saker som det skulle kunna gå att klippa loss knappar från. Och då kanske undvara några till mig.Jag fick en KASSE knappar. Samt en liten påse blixtlås, för säkerhets skull. Hon är knäpp! Hon har sparat knappar sedan jag var liten, men hon har inget egentligt behov av en knappsamling så jag fick alla knappar hon hade. TACK SÅ MYCKET, är det enda jag kan säga! Det är inte svårt att fatta varför jag sparar på precis allt. Man vet aldrig när man kan ha nytta av saker. Det är helt enkelt genetiskt! Vi måste ha nån knäppisgen som gör att vi inte kan slänga saker som man kan använda. Det värsta är att min man (som inte på något sätt är släkt med min mamma) är likadan. Jag vågar inte tänka på hur stor knappsamling jag kommer att ha om 20 år. Fast jag skulle i alla fall inte klippa bort och spara knappar från kläder jag slänger. Hm, men jag slänger ju inte kläder... jag lägger dem i påsar som jag förvarar i en garderob. Man vet ju aldrig. De kanske blir moderna igen?
