Jamen så här är det det är.

Jag tänkte skriva några ord om hur det är. Det är så här.

Om en vecka kommer händiga människor att riva ut hela vårt kök. Två veckor ska det ta, men sedan ska vi ha ett helt nytt och fint kök. Vilken grej. Det har varit en lång process att välja allt och få allt rätt, men nu kommer det bli så bra, så bra. Det måste det. Så är det med det.

Och på onsdagar och torsdagar har jag lärt mig spela cello. Det är såhär nämligen, att Sandrine ska lära sig spela nu. Hon är fyra år och då kan man börja spela suzukicello. Den metoden går ut på att föräldern först lär sig. Så nu har jag lärt mig. Nu ska jag kunna hjälpa henne hemma och stötta hennes spelande. Hon börjar på onsdag. På torsdag ska jag spela konsert (nåja, det är mest på skoj) med de andra mammorna. Att spela cello är det roligaste jag gjort på år och dag. Fantastiskt givande. Tyvärr 20 år för sent, men kanske är det nu jag har vett att uppskatta det hela?

Sytt har jag inte gjort på länge. Eller det har jag väl, lite, men inte nämnvärt. Just nu är jag lite inne på handsömnad i filt, och jag har stickat klart den gigantiska sjalen som jag borde blocka, men det har jag ju aldrig gjort förut så hur ska jag orka ta tag i det nu? Mitt emellan allt annat?

Jag fortsätter träna. Löpningen har fått stiga tillbaka lite av praktiska skäl, men jag har börjat spinna igen på lunchen. Och nu i veckan testade jag ett smärsamt gruppass. Känns inte riktigt som min grej, men jag kommer testa igen. Eller hur? Jo det kommer jag. För jag fick vansinnig träningsvärk. Då gör det ju nytta och då kan det vara värt lite tråk. För så himla kul var det ju inte. Jag är ingen gruppträningsmänniska...

Jag har också läst en bok. De senaste åren har jag bara läst nån deckare per semester, eller liknande. Inget nämnvärt, inget jag är stolt över, ingenting. Man kan inte orka allt. Att ta mig igenom alla Proust känns som en utopi idag (och faktiskt orkade jag bara med 1½ förut också). Men nu har jag läst mig igenom 1200 sidor Ayn Rand. Jag förutsatte att jag skulle gilla det, baserat på vad jag hört, men jag inte bara gillade det, jag blev besatt. Jag tycker fortfarande att början av tredje delen av Och världen skälvde (Atlas Shrugged) var seg, men i övrigt var boken mycket bättre än jag förväntat mig. Och då hade jag ändå rätt höga förväntningar. Det tog sin tid att läsa, men jag är redan sugen på nästa bok. Men jag har lite fritid att ta igen, så Urkällan (The Fountainhead) får vänta.

Hur är det mer då? Det kanske inte är så mycket mer. Jag vill väldigt mycket men orken saknas. Jag har saker jag måste ta tag i. Blogga är fantastiskt lågprioriterat. Mest aktiv numera är jag nog på Twitter. Eller i verkligheten, kanske. Faktiskt. Tro't eller ej. Det är så det är.